Ett utdrag från min dagbok
Nu börjar jag äntligen använda den här fina boken förhoppningsvis. Jag vill börja skriva, men jag har haft det svårt att påbörja saker jag vill göra, som att lära mig ett instrument, eller börja med youtube. Men jag tror att saker börjar förändras i mitt liv nu påriktigt.
Förändringar är tuffa… Jag har förstått att det är otroligt mycket tuffare att gå igenom förändringar, att göra ett bättre liv för sig själv, än att stanna i samma gamla destruktiva mönster.
Det är ensamt, överväldigande, och det är svårt. som fan.
Jag tror att det här är den första gången kanske någonsin som jag låter min sorg bli till någonting, den här texten. Det är någonting jag tycker är beundransvärt, när människor hittat kreativitet utan att den kommer från ett ansträngt försök. Kanske är det den här stunden jag äntligen borde ge mig själv lite beundran.
Det är så lätt att fastna i andra, Lätt att glömma bort sig själv.
Lätt att ge bort för mycket, att be om for lite.
Jag har kommit en bra bit pà vägen de senaste 20 månaderna när det kommer till att ge mig själv respekt och kärlek, sätta gränser, säga ifrån, backa, inte vara självdestruktiv och bete sig som min egna värsta fiende. Innan dess visste jag knappt vad självrespekt eller självkärlek riktigt innebar. Jag gav så mycket av det till mina partners att det inte fanns över något till mig. Tillslut känner man inte igen sig själv längre.
Det är inte så simpelt att man springer ifrån sig själv endast i ett
område i livet har jag förstått, det visar sig i allt man gör.
Nu är det ett år och åtta månader sen som jag aktivt blivit av med mitt missbruk. Jag känner mig äntligen klar, jag känner mig stark. Det har varit svårt. Vissa stunder har jag velat falla tillbaka, men jag har hållit hårt i tanken att jag vet vad det innebär.
Aldrig hade man gjort sådär mot sitt egna barn, men man tänker inte en sekund extra när det gäller att göra det mot sig själv.
Vilket fall, som jag förstått det efter min egna erfarenhet så kommer man tillslut över en tröskel när det kommer till att bli ren från ett missbruk. Först anstränger man sig for att hålla sig borta, man håller starkt i en idé om ett bättre liv, men sen kommer en dag där att återvända inte ens är ett alternativ längre. Även om man kanske fortfarande lär sig att fylla det tomrummet. Jag känner att jag kommit över den tröskeln.
Jag har börjat bry mig om mig själv på djupet. Alla förtjänar respekt och kärlek.
En annan sak jag reflekterat över den senaste månaden, eller ja. det ār egentligen någonting jag märkt av i realtid. Det är att jag har en förmåga att investera för mycket för fort. Jag har iofs sett det, men nu kan jag identifiera vilken sorg eller känsla som kommer varifrån. Och det skadar mig så brutalt mycket mer än vad jag förut trott.
Förut har jag bara sprungit så fort det blir överväldigande. Allt samlas som en underliggande klump i bröstet, en blivande rynka i pannan. Sen när man släpper på den tidigare osynliga fasaden så kommer allt ut som en storm som man inte vet när den är över.
Men den tyngden släpper, man måste bara ge det tid. Mycket tid. Tålamod. Det är okej att vara ledsen.
Det är någonting som jag önska att man fick lära sig i skolan, som jag brukar säga.. : )
Efter jag nu fått se konsekvenserna, de stora konsekvenserna, sprickorna i hjärtat som man sen måste plåstra om när man snabbt och blint släpper in någon, så ska jag bli mer försiktig, ge saker mer tid, Bromsa farten så jag slipper tappa grepp och krascha.
Ibland ser det inte ens ut som en krasch, Det visar sig någonstans där man kanske inte ser kopplingen, tex. ett missbruk, kanske någon annan form av distraktion eller destruktivitet.
Och sitter man inte med det som är tufft sa är det som att man bygger ett torn av legobitar, varje legobit är ett nytt bagage. Tillslut börjar tornet bli svajigt, ostadigt. Sen faller det. Då har man sen massa legobitar på hela golvet som man måste plocka upp. Inte är det skönt att trampa pa lego.
Lämna ett svar